Äntligen här!
Nu har vi varit på Amerikanska Samoa ett halv dygn. Som så mycket annat på detta äventyr så var det inte det lättaste. Vi hade som sagt inte fått något visum och då Pål ringde sjukhuset här på fm igår så sa de att de skulle åka till myndigheten och ordna våra papper som då direkt skulle faxas till flygplatsen i Honolulu. Vi åkte vid ett till flygplatsen och som vi trodde så hade såklart inget fax kommit med dessa uppgifter.... Suck. Pål försökte ringa kontakten på sjukhuset, men ingen svarade. Han ringde även direkt till myndigheten som utfärdar dessa tillstånd och de ville då ha passkopior och andra dokument. Visst, det hade väl inte vart det svåraste att ordna eftersom allt fanns på datorn vi hade med oss, problemet var att flygplatsen inte alls var uppkopplad på internet? Så det var bara att glömma. Efter några turer med samtal med sjukhuset som skulle faxa, vilket inte kom igenom, och några samtal med flygplatspersonal som skulle gå ock kolla om faxen kommit så hörde vi att de nu måste stänga väskincheckningen! Varje gång vi fått någon att återigen gå och kontrollera faxen så var det 10 min väntan då denne skulle gå hela vägen till rummet där denna fax var placerad.... Mycket smart ordnat det där.... Nåja, när vi hört att de nu stängde incheckningen så kom den sista faxvakten gående med papper i handen!!! Haha, fast det var inte RÄTT visum utan ett 30 dagars turistvisum, vi måste ju ha arbetsvisum.... Men de nöjde de sig med det och vi fick lämna in allt bagage... Dock så tog vi för givet att väskorna inte skulle hinna med planet eftersom vi själva nu hade j***** brått till flygmaskinen. Men vi kom med, det blev en väldigt skumpig flygtur på 5 timmar som avslutades med en landning som skulle fått vilken krockkudde som helst att utlösas. Tänkte direkt på Jonas ( Påls vän) som var så missnöjd med landningen under vår Kroatienresa- det var inte ens i närheten :-) Vi landade iaf som sagt och möttes att ett kolsvart amSam med spöregn. Som tur var så var sjukhusets kontakt där iaf nu för att ta emot oss och eftersom " allakänneralla" så blev vi snabbt genom tullen och slapp röntga väskorna och fick bara gå rakt ut i bilen. Efter en kort bilfärd på 10 min så kom vi fram till ett hus där vi ska bo 1,2,3 dagar tills lägenheten är renoverad. Det finns varken telefonkontakt eller internet alls med våra grejer :-/
17 juni
Rasmus som ännu lever i L.A tid vaknade kl 03:45... Zzzz Vi turades om att vara vakna/ sova och till slut var alla vakna nog att börja kolla läget. Det är svårt att beskriva.... Runt oss finns höga gröna berg av regnskog. Överallt palmer och olika tropiska växer och blommor. Vi tog en tur runt huset och fann både bananplanta och kokospalm, låg några kokosnötter på marken som barnen adopterade och gjorde till sina polare, tanken går såklart direkt till Wilson och den där skeppsbrutna i filmen....
Vi försökte tappert öppna dessa kokosnötter men det gick inte med den lilla kniv vi har att jobba med.... Vi slapp fundera över det så länge eftersom kontakten kom för att hämta oss så vi kunde fixa frukost och dyl. Så vi fick en timme på "köpcentret " där vi åt på ett burgerställe. Det är inte svårt att förstå hur folks BMI skjuter i höjden här, ett frukostmål = 2 burgare och pommes, man kan inte välja vatten att dricka och inte mjölk eller juice. Man ska dricka läsk. Så är det bara. Kändes ju super att ge en 2 åring pommes och Coca-Cola till frukost..... I köpcentret passade vi även på att fixa internet, så förhoppningsvis kan vi fixa det ikväll... När nu Pål kommer tillbaka.... Känner mig som en äkta fru, mannen borta och jag verkligen inte alls när han kommer tillbaka. Och som jag sa så finns det inget telefon alls för oss så vi kan inte kontakta varann. Men han blev körd till sjukhuset för att fixa alla papper och sen skulle han försöka hyra bil. Vi kanske kanske även skulle få tillgång till vår lägenhet redan idag sa kontakten, men jag har lagt allt vad heter planering och tid på Arlanda. Idag här kan betyda idag, imorgon, om 3 veckor,,, Vi lär ju märka när det blir så tänker jag ist. Är en stor omställning för ett tidsfreak som jag, som planerar allt i 10 min intervaller. Så hej kulturkrock :-) Men det är oki, för de är väldigt trevliga folket här. De vi träffat ännu.
Känns så märkligt att tänka på tidskillnaden. Nu är klockan 13:30 här. I Sverige är klockan 02:30 på natten.... Och vi är på andra sidan jorden, så mycket längre bort från Sveriges kan vi typ inte komma om man inte siktar uppåt då mot rymden.
/Ann
