Hjälpsamhet, stressvägrande och kulturkrock
Det har aldrig hänt i Sverige, och jag ska erkänna att jag själv inte gjort det heller men här inträffar det ofta! Att folk erbjuder sig att hjälpa till att packa in matkassarna-matkartongerna i bilen. Mest förvånad har jag blitt när jag har ngr få, lättare kassar i en kundvagn och just ska lassa in dessa i bilen- och så passerar en tjej eller kille i 15-16 årsåldern och frågar om jag behöver hjälp? Eller som häromdagen när jag stod och skulle lassa in i bilen så såg en 12 årig pojke detta, kom springandes och började langa mig sakerna- direkt när sista flingpaketet var inne i bilen så sa han bara Hej då och gick. Så jättegulligt och egentligen så sjukt självklart! Men var har vi lagt vår omtanke för andra i Sverige? Jag har själv passerat folk, som uppenbart haft mkt att lassa in och faktiskt skulle behövt hjälpt- men jag har tänkt dels att jag ju inte känner personen, dels att det är trist att bära tunga saker, dels att jag inte har tiiiid samt tänkt att det ju faktiskt inte är mitt problem. Jag skäms! Vi Svenskar är ju rätt artiga när ngn ber om hjälp men just att erbjuda sig utan att tillfrågas är inte Svenskt. Jag tror dock att vi egentligen inte skulle ha ngt emot det, men jag tror att vi blir obekväma med att vi skulle lägga oss i en annan persons liv? Är inte det rätt så fånigt? Att man tycker sig vara pinsam och fånig om man skulle erbjuda lite hjälp? Jag tror alla skulle bli lite gladare resten av den dagen då man erbjuder sig att bära en matkasse till någons bil, samt att den personens dag skulle bli snäppet gladare. ....
Det är lite jobbigt och förvirrande att ta in allt som händer och sker, även dessa trevliga, positiva överraskningar som denna hjälpsamhet eller andra saker som man vill sträva efter att ta efter. Jag VILL så gärna ta med mig detta hem till Sverige och leva efter de ideer jag får här. Men jag VET att det är så svårt, och det är så lätt att snabbt falla in i samma mönster som levt innan. Det är här jag kommer in på andra ämnet i rubriken, STRESS.
Jag satt häromdagen och tänkte på hemkomsten, att jag kanske borde söka jobb.? Jag gick in på AMS hemsida och tittade runt. Blev helt matt av att läsa alla beskrivningar! Man ska vara stresstålig, ha många bollar i luften, vara flexibel, sträva hit och dit, vara driftig och- ja där stängde jag ner datorn. Jag VÄGRAR! Det är inte sunt alls! inte ens en gnutta! Vad 17 stressar vi så förbannat för? Inte för att bli lyckliga iaf för det blir vi inte genom att leva i 180. Och det gör mig ärligt talat lite rädd, för jag vet inte hur man kommer runt det problemet. Jag menar, min puls går upp bara genom att tänka på det, av att titta på arbetsförmedlingens hemsida... så sjukt.
Till sist vill jag berätta om en kulturkrock. Det här med att gråta. Att barnen inte får gråta i skolan, att lärarna säger åt en 9 åring att denne är en stor tjej,kille nu och gråter gör bara bebisar? Hörde idag när Rasmus fröken sa detta till en 3 åring idag när jag lämnade Rasmus. Hon sa- Rasmus är en STOR pojke, han gråter inte! Du är också en stor pojke nu, gråter gör bara bebisar!
Suck. Så vaddå? Om jag gråter då? Är jag också en bebis då? Personligen så tycker jag detta bara är så korkat! Om man ÄR ledsen och mår skit så GRÅT för böveln! Det är bara bra att visa känslor, hur ska folk runt en annars förstå hur man mår? Speciellt barn, de har ju svårare att berätta varför de är ledsna och prata om saken, såklart de behöver en ventil då.... Men men. Man får välja sina fajter och detta orkar jag inte lägga mig i..... Huvudsaken är att mina barn vet att jag då iaf inte tycker det är fel, att jag iaf står på deras sida och att det är lärarna som är korkade om de skulle säga detta till dem.
